För exakt ett år sedan snöade det rejält. I morse klockan 8 tog jag och tobias b ett dopp i öresund.

Förresten – med detta inlägg sätter jag den här bloggen på paus, men sporadiskt dyker jag upp med bild och text här.

Lönehöjning! Nästa år höjs biblioteksersättningen med 2 öre till 1 krona och 35 öre!

Det mest utmanande jag nånsin gett mig in i är att skriva romaner. Det värsta är att en bok är långt ifrån klar trots man håller den i handen efter år med mangling och sammanbrott för att få alla ord och idéer på plats. När boken är öppen för alla som vill läsa den får den liv helt oberoende författaren, och det är först där dess öde och kvalitet avgörs oavsett författarens ursprungliga intentioner. En författares utmaning väger i det sammanhanget tunt. Inga konstigheter med det, det är helt enkelt spelets villkor. Men samtidigt skaver det i mig när det talas om litterär kvalitet utan att nämna läsarens roll i en berättelses tillblivelse och tolkning. Att läsa en roman är inte som att se på Doobidoo på teve; man kan slumra sig genom ett teveprogram utan att egentligen missa något, men en genomtänkt roman innehåller inte bara det som står på raderna. En sådan bok förväntar sig mycket mer av läsaren än en snabbläsning, den kräver att läsas med samma anda som den skrevs. Det är min fasta övertygelse att en läsare får större upplevelse av att läsa färre böcker, men noga utvalda böcker, och att dessa läses med inlevelse och aktivt intresse, gärna lika många gånger som man ser sin favoritfilm – år efter år – om och om igen. Nya detaljer framträder och läsningen fördjupas, historien blir ännu mer givande och så vidare. Du förstår vad jag menar, va? Den med flest böcker i bokhyllan vinner inte.

Jag läste precis en artikel av Zadie Smith med den paradoxala titeln ”Fail better”. Jag erkänner att jag inte läste den i den intellektuella anda som den skrevs i … Annika Jankell i morgonteve snackade på i bakgrunden samtidigt som grabben hängde i mina ben är min klena ursäkt. Hur som helst, mot slutet fastnade jag för Zadie Smiths reflektioner angående läsaren, här läste jag noggrant! Så här uttrycker hon sig om läsarens roll i en bok:

Note to readers: a novel is a two-way street

A novel is a two-way street, in which the labour required on either side is, in the end, equal. Reading, done properly, is every bit as tough as writing – I really believe that. As for those people who align reading with the essentially passive experience of watching television, they only wish to debase reading and readers. The more accurate analogy is that of the amateur musician placing her sheet music on the stand and preparing to play. She must use her own, hard-won, skills to play this piece of music. The greater the skill, the greater the gift she gives the composer and the composer gives her.

This is a conception of ”reading” we rarely hear now. And yet, when you practise reading, when you spend time with a book, the old moral of effort and reward is undeniable. Reading is a skill and an art and readers should take pride in their abilities and have no shame in cultivating them if for no other reason than the fact that writers need you. To respond to the ideal writer takes an ideal reader, the type of reader who is open enough to allow into their own mind a picture of human consciousness so radically different from their own as to be almost offensive to reason. The ideal reader steps up to the plate of the writer’s style so that together writer and reader might hit the ball out of the park.

What I’m saying is, a reader must have talent. Quite a lot of talent, actually, because even the most talented reader will find much of the land of literature tricky terrain. For how many of us feel the world to be as Kafka felt it, too impossibly foreshortened to ride from one village to the next? Or can imagine a world without nouns, as Borges did? How many are willing to be as emotionally generous as Dickens, or to take religious faith as seriously as did Graham Greene? Who among us have Zora Neale Hurston’s capacity for joy or Douglas Coupland’s strong stomach for the future? Who has the delicacy to tease out Flaubert’s faintest nuance, or the patience and the will to follow David Foster Wallace down his intricate recursive spirals of thought? The skills that it takes to write it are required to read it. Readers fail writers just as often as writers fail readers. Readers fail when they allow themselves to believe the old mantra that fiction is the thing you relate to and writers the amenable people you seek out when you want to have your own version of the world confirmed and reinforced. That is certainly one of the many things fiction can do, but it’s a conjurer’s trick within a far deeper magic. To become better readers and writers we have to ask of each other a little bit more. (Zadie Smith –> http://faculty.sunydutchess.edu/oneill/failbetter.htm)

… nja, inte helt sant, men nästan. Det är fotobokprojekt The Swedish Dad som har fått en helt egen liten sida på facebook där man kan klicka på gilla och se på bilder och skriva fina saker i loggen och så. The Swedish Dad är alltså en bok som jag arbetar på tillsammans med fotograf Tobias Bill och Johanna Karlsson (alltså min fru). Projektet fyller snart två år, men nu närmar vi oss slutet och arbetar för fullt på att knyta ihop säcken och dra i alla trådar för att den snart ska finnas digitalt och i tryck. Läs gärna mer på fejjan eller på www.swedishdad.com. Men självklart går det bra att även här fråga mig om projektet.

PS: Här finns för övrigt en annan sida som mår bra av ett gilla. Tack!!

Se inslaget här.

David Hare, som bland annat skrivit manuset till Timmarna, intervjuas i BBCs Hardtalk och hinner på ett par minuter få ur sig ett drös med insikter. Inte minst smärtan när man kommer underfund med att man helt enkelt inte klarar av att skriva det där magiska man vill ha skrivet, hur mycket man än kämpar för det. Men man skriver för man måste, och man accepterar att man har valt ett uttryckssätt där det är själva grejen att bli bedömd och kritiserad. Det går inte att undkomma, hur hemskt man än tycker att det är. Ändå är en av anledningarna till att jag skriver just möjligheten att dra mig undan det offentliga. Jag älskar att sitta ensam med min berättelse och kliva in i den värld jag skapar och håller ihop. Men en dag kommer det oundvikliga när det jag skrivit i ensamhet kastas ut i det offentliga. Det börjar med Johanna och kompisar och förläggare och redaktör och kritiker och så förhoppningsvis alla bokläsare. Man måste vänja sig att bli bedömd, och hur det än är finns det många som tycker att man skriver skit. Men vad betyder det, så länge man gör det man älskar och när det faktiskt finns de där det man skriver slår an hos? Med Jehåvasjäveln har det varit så – jag har fått så många fina mejl från läsare som vill berätta hur mycket min bok har betytt för dem. Tack för att ni ger mig chansen att få höra det! Det är underbart och ger mig känslan av att det jag skriver faktiskt gör skillnad – inte hos alla men hos någon.

Se en kort snutt från intervjun med David Hare här.

När kodningen var klar hackade en kantig boll av ett antal X från den ena sidan av skärmen till den andra. Och inte var det i färg heller, om man bortser från skärmens gröna ton.

Besvikelse.

Insikt: Datorer var  inget för mig.

Sedan började jag på en gymnasieutbildning som hette Grafisk Teknik och där hade de Macintosh, det var liksom standarddatorn i den grafiska världen. Redan från första sekunden var jag fast. Mac os gick att förstå, det var logiskt och enkelt. Inga koder, ingen tradig grafik, ja, framför allt var det grafiskt! Jag var fast och frågade mamma om jag fick en Mac. Hon gav mig en Macintosh Performa 400. I dag förstår jag hur det måste ha tärt på min familjs plånbok (mamma städade på deltid, pappa på heltid + tre barn = inte så mycket pengar i fickan), men mamma förstod något …

Det ena ledde till det andra och när jag i slutet på år två, det sista året för den linjen, praoade på tidningen Arbetet, blev jag kallad datorsnillet av de gamla typograferna och tre veckor senare ringde fackordförandet (det var en annan tid, och ett annorlunda företag) och frågade om jag var intresserad av ett lärlingsår.

På nolltid hade jag gått från att oinspirerat gäspa över datorer till att älska och förstå hur man använde en dator. Inte minst hade det blivit mitt arbetsverktyg och eknomiska försörjning som grafiker. Det var Macintosh förtjänst, för någon gång hade jag försökt mig på en PC, men genast stött på patrull när jag inte hade en aning om hur man kom förbi c-prompten.Windows var helt enkelt sjukt ologiskt och alldeles för onödigt komplicerat. Och inte minst var det ett fult och oinspirerande operativsystem. Tjugo år senare sitter jag fortfarande med Mac. Skillnaden nu är att jag antagligen följer dagens norm, än är ett undantag.

Hur som helst, se gärna det här inlägget som gratisreklam. Men egentligen hade jag inte tänkt skriva ”min uppväxt med Apple”, utan jag läste precis ett fint citat av Steve Jobs (från SvD) som jag vill sprida vidare. Det passar till allt i livet, från litterärt skapande till att ta hand om ett barn. Jag slutar min Steve Jobs- och Applehyllning med citatet:

“That’s been one of my mantras — focus and simplicity. Simple can be harder than complex: You have to work hard to get your thinking clean to make it simple. But it’s worth it in the end because once you get there, you can move mountains.” (BusinessWeek 1998)

När Johanna och jag bodde i Japan märkte vi snabbt att samtidigt som en viss typ av män nickade bejakande när vi berättade att vi kom från Sverige, för att sedan viska fram ahh … furi sex … (furi = free), så var betydligt fler intresserade av hur det fungerade i Sverige på riktigt. Många hade hört att talas om föräldraledighet och nu undrade de om det verkligen stämde att det fanns pappor som ville vara hemma med barn samtidigt som mammor arbetade.

Men det var först i den megastora bokaffären Kinokuniya, bland alla fotoböcker, som idén dök upp. Johanna och jag älskar japanska fotoböcker och insåg att vi också skulle göra en fotobok i den vardagsnära stil som man till exempel finner hos Ume Kayo. Vi bestämde oss för att dokumentera våra vänner som blivit pappor, och sagt och gjort: När jag kom tillbaka till Sverige frågade jag kompisen fotograf Tobias Bill om han ville var med på det hela. Nu ett och halvt år senare närmar vi oss slutet  på en fotobok med femton pappor och barn i olika stilar, med bilder som täcker årets fyra årstider och korta texter med pappornas tankar. Det är en fotobok där vi har fångat det vardagliga i att vara pappa, en livsstil vi här hemma kanske lätt tar för given, men som i många andra länder är tokigt unik och intressant. Därför är vårt mål att boken framför allt kommer att synas i Japan, USA och Tyskland, med text i respektive språk. Den svenska pappan blir med andra ord internationell med vår fotobok!

Inom kort sparkar vi igång en alldeles egen webbsida om projektet på adressen www.swedishdad.com, men följ oss redan nu på twitter!

Jag bläddrar i den där blaskan som kommer med posten en gång i månaden – avsändare Malmö stad. På ett uppslag tipsas man om lokala utflyktsmål i Malmö, som att bada på stranden och sånt. Och så vet jag inte om journalisten verkligen känner sig kreativ som ”tänker utanför ramarna”, men vi malmöbor tipsas om att ta bussen eller cykeln till Holmakullarna och ta en picknick därute i förorten.

Förort …

Vadå, tänker jag, snackar vi inte om Malmö stads tidning ”Vårt Malmö”? Är inte den för Malmöbor i Malmö? Är förort inte utanför Malmö, typ en ort före det riktiga Malmö?* Men det var min stad jag såg när jag i min barndom stod högst upp på kullarna och såg ända till havet. Inte befann jag mig någon annanstans än i Malmö, jag bodde inte i en förort, det gjorde de som bodde i Bara eller Arlöv, jag bodde i utkanten av stan, men fan inte utanför stan.Och nu skriver Malmös egen tidning om Holma och Kroksbäck som om det är en annan ort dit alla som läser Vårt Malmö måste ta bussen för att komma till.

Men med det sagt: Holmakullarna är fantastiska. Kanske är det ett bra tips: Kullarna bör upplevas. Och när det var dags för författarfoto inför släppet av Jehåvasjäveln var kullarna det självklara valet av miljö, inte minst för att kullarna har stor betydelse för Jens i min roman. Bilden på mig här nedan är ett av porträttbilderna tagna av Tobias Bill,  jag står på den högsta kullen och Kroksbäckskolan skymtas bakom mig.

*Nej, jag vet att förort kan definieras som utkanten av en stad, men jag talar om känsla och identifikation: Jag identifierade mig med Malmö som stad när jag växte upp, inte med stadsdelen jag växte upp i. Jag tycker att Malmö stad borde drivas av samma tanke i tidningen Vårt Malmö, och inte tala om Holma och Kroksbäck som en förort när det bara tar typ en kvart att cykla till gågatan från Holma.

Faraway Places är en tunn roman på något över 100 sidor. En klassisk amerikansk roman om pojken som råkar ut för det där speciella som krossar barndomens illusioner och gör honom vuxen. Pojkens berättelse är återgiven med ett enkelt vackert språk som bara det riktigt ömtåliga kan vara.

Jag gillar det jag läser i Faraway Places, och jag inspireras av böcker där det stora och mänskliga framträder i skuggan av de små små orden som är det goda berättandets grundbultar. Har jag läst en sån här bok förr? Givetvis. Som Perks of Being a Wallflower, men ändå inte. Det här är en ny låt trots att instrumenten och rytmen är samma som på så många andra låtar. Därför: Betyder det något att det är en genrebok? Inte ett skit, mer än att jag älskar genren.

Om boken på Tom Spanbauers webbsida, klicka här.

En intervju med författaren om ”Dangerous Writing” – Tom Spanbauer är känd för sin skrivarcirkel i Portland, och dangerous writing kan man kalla hans metod att skriva böcker på – klicka här.

”Det är lustigt, livet – denna mystiska inrättning med sin obevekliga logik i ett meningslöst syfte. Det mesta man kan hoppas av det är en smula kunskap om sig själv – som alltid kommer för sent, och ger en skörd av outplånligt samvetskval.”

Det är andra gången jag läser Mörkrets hjärta men jag vet inte vad berättelsen egentligen gjorde för mig förra gången. Det är allt för längesen och då läste jag sällan så jag antar att jag har blivit en annan typ av litteraturkonsument i dag och jag gillar det jag läser för det är enkelt men ändå stort och så helt plötsligt dyker en berättares ångest upp på sidan: Och denna gång är det Marlow som känner ängslan över att inte veta om det som finns i hans eget huvud verkligen går att förmedla till någon annan med de ord han väljer. Och visst har jag läst många texter där det inte funkar och där författaren verkar tro att läsaren har drömt samma dröm som sig själv. Och visst har jag läst texter där jag inte har en aning om vad det är berättaren har sett för jag ser inget annat än tråkiga ord. Men i Mörkrets hjärta är det inte så. Inte för mig. Jag tror jag ser något som gömmer sig där i djungeln. Och jag gillar det.

Det var Johanna och jag och vi satt på balkongen och åt, det var när våren stapplade sig fram och värmen i solen var perfekt varm som den bara är då, och ett stort sällskap kineser svepte förbi vår balkong för de var här för att bygga ett västra hamnen i Kina med samma självuppvärmda hus och turning torsos och Mao vet vad och en kille med kamera snurrade runt alla kineser och fotograferade och så såg han oss på balkongen och ställde en fråga och en annan och en till och så fortsatte han och han tog ett foto och frågade om det var okej för oss att vara med i en stadstidning och vi sa ja och så förra veckan bläddrade jag i ett färgglatt magasin om BO01s och västra hamnens tio års jubileum och där var vi och det var verkligen roligt att läsa vad jag sagt för journalisten hade gjort oss till miljökämparnas pionjärer som gör allt rätt i 10talets sopsorteringstider. Och jag fick ett nytt författarnamn: Lundkvist. Precis som en av världens bästa hockeymålvakter. Japp, så är det. Henrik Lundkvist är jag.